Prins Eugen
Prins Eugen
Prins Eugen (1865-1947) var yngste son till kung Oscar II och drottning Sophia. Han visade tidigt prov på konstnärliga anlag vilket senare skulle komma att utvecklas till ett livslångt engagemang för konsten. Prins Eugen blev en central gestalt i svenskt konstliv, både som konstnär och konstsamlare. Sedan 1948 har Prins Eugens Waldemarsudde varit öppet för allmänheten som museum.
Prins Eugen föddes den 1 augusti 1865 som fjärde och yngste son till hertigparet av Östergötland, sedermera kung Oscar II och drottning Sophia. Prinsen visade tidigt prov på konstnärliga anlag och fick under uppväxten undervisning i teckning och måleri av olika konstnärer. Åren 1885-86 studerade prinsen vid Uppsala universitet och var samtidigt elev hos målaren Wilhelm von Gegerfelt. Det var nu som han fattade beslutet att bli konstnär. Föräldrarna ställde sig till en början tveksamma; måleriet som förströelse var en sak, som huvudsysselsättning för en arvprins en helt annan. Slutligen gav de sitt samtycke och mellan 1887 och 1889 vistades prins Eugen i Paris och studerade för bland andra de Franska konstnärerna Leon Bonnat och Pierre Puvis de Chavannes. Det var också i Paris som han tog de första stegen som konstsamlare. År 1889 blev prinsen invald som förste hedersledamot i Konstakademien i Stockholm och året därpå valdes han att representera Akademien i Statens inköpsnämnd för konst. Dessa utnämningar utgjorde startpunkten för ett livslångt konstpolitiskt engagemang. Efter återkomsten till Sverige fick prins Eugen sitt konstnärliga genombrott med lyriskt romantiska målningar som Våren (1891) och Skogen (1892).
År 1891 besökte prins Eugen för första gången Tyresö söder om Stockholm och åren 1894 till 1909 blev villan Lilla Tyresö på Tyresö slotts ägor hans sommarbostad. Han inspirerades av den omväxlande naturen och här fördjupades och utvecklades hans landskapsmåleri. Målningar som Molnet (1895 och 1896), Det stilla vattnet (1901) och Det klarnar efter regn (1904) är alla tillkomna på Tyresö och prinsens 90-tals måleri kom också att spela en roll för utvecklingen av det svenska landskapsmåleriet.
Vid sekelskiftet 1900 förvärvade prinsen besittningsrätten till egendomen Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm. Sina tidiga intryck härifrån skildrade han i kol och akvarell, i målningar som Trädgårdseken (1902) och Gamla Waldemarsudde I (1904). Senare var det vattnet med sina ångbåtar och de tvärsöver liggande fabrikerna och ångkvarnen som fångade hans intresse. Verken På utgående (1906) och Rökar, Oljefabriken (1907) vittnar om hans lyriska stämningsmåleri från denna period. På Waldemarsudde fick han också möjlighet att odla sitt trädgårdsintresse och att planlägga parken och trädgården.
Mot mitten av 1910-talet närde prins Eugen en längtan efter nya vyer och i det öppna östgötska slättlandskapet såg han en möjlighet till konstnärlig förnyelse. Så fastnade Eugen för trakten att han 1915-16 lät uppföra en sommarbostad nära Vadstena – Örgården. Här fann prinsen nya motiv i slättens vidder och himlens spel över Vättern, vilket resulterade i målningar som Det regnar på Omberg (1925) och Jagande skyar (1930-35). Prinsens måleri vid den här tiden visar att han sökte sig delvis nya uttryckssätt: I verk som Motiv från Dala, Västergötland (1910) och djurgårdsmotivet Solfläck (1915) använde han sig av en djärvare och friskare kolorit. Senare speglar valet av gouachen som medium i exempelvis Stenbrott nära Arles (1936) denna strävan att förnya sig och pröva nya uttrycksmedel. På 1930-talet tillbringade Eugen somrarna främst på Österlen i Skåne, vistelser som gav upphov till en rik konstnärlig produktion, däribland Hamnen i Kivik (1931). Under andra världskriget tog prins Eugen avstånd från våldspolitikens metoder och engagerade sig mot nazismen och kommunismen. Den i dova toner hållna I nödhamn, målad strax efter krigsutbrottet i september 1939, kan ses som ett uttryck för det rådande stämningsläget. Snötyngd buske,en bland flera små inspirerade målningar från Waldemarsudde krigsvintern 1942, vittnar om den obrutna målarglädjen hos den då 77-årige konstnären.
Som många sekelskifteskonstnärer var prins Eugen även verksam som formgivare – hans Waldemarsuddekruka är idag en konsthantverksikon – men prinsen formgav även exempelvis stolar och föremål och smycken i silver. Under årens lopp anordnades många utställningar med prins Eugens konst. Den mest omfattande var den retrospektiva utställningen på Liljevalchs konsthall 1925 – som visades även i Oslo och Helsingfors – där prinsen själv deltog mycket aktivt i förberedelserna. Eugen medverkade även till att få till stånd utställningar med andra konstnärers verk; tillsammans med Hanna och Georg Pauli anordnade han till exempel den första stora utställningen med Ernst Josephsons konst 1893, och året därpå medverkade han till att Edvard Munchs verk visades i Stockholm för första gången.
Som ett led i sitt konstpolitiska engagemang såg han även monumentalmåleriet. Genom sina 12 monumentalverk, företrädelsevis på offentliga platser, såg prinsen en möjlighet att bidra till att göra konsten mer tillgänglig. Verken finns i skolor, på sjukhus och i kyrkor och det mest omfattande uppdraget var den över 40 meterlånga Staden vid vattnet i Prinsens Galleri i Stockholms stadshus (1916-22). Prins Eugen engagerade sig inte bara i konstlivet, utan också i många föreningar, kommittéer och organisationer inom kultursfären. Exempelvis var han aktiv inom Folkbildningsförbundet under 35 år och han var också ordförande för Föreningen för Svensk hemslöjd från dess bildande 1899 fram till sin död. Den 17 augusti 1947 avled prins Eugen på Waldemarsudde, 82 år gammal. Genom sitt testamente skänkte han sitt hem och sina samlingar till svenska staten, tillsammans med en aktiedonation som skulle bidra till dess förvaltning. Legatet innefattade byggnader, trädgårdanläggningar, möbler, konsthantverksföremål samt sina betydande konstsamlingar. I dessa ingår i runda tal 3 200 verk av prinsen själv och runt 3 500 verk av närmare 450 (främst svenska) konstnärer. Efter vissa ombyggnationer kunde så museet Prins Eugens Waldemarsudde öppna för allmänheten sommaren 1948. Från och med den 1 juli 2017 är Prins Eugens Waldemarsudde en självständig stiftelse med statliga bidrag.